teatertext bortredigerad (4)

Rummet: En hund ligger på golvet, alldeles stilla. Någon har legat i soffan, tofflor står på golvet. En uppslagen bok på bordet.

KARIN och LISBET kommer in.

KARIN

Här kom. Vänta. Ta av kängorna.

LISBET

Varför?

KARIN

Det blir så grusigt.

LISBET

Jag vill inte.

KARIN

Sluta.

LISBET

Jag vill inte.

KARIN

Du måste.

LISBET

Willy!

KARIN

Vänta.

LISBET

Men Willy kom då!

Hunden, WILLY, ligger stilla.

KARIN

Lisbet vänta.

LISBET

Men mamma Willy…

KARIN

Vänta gumman vi ska nog inte… Stanna här.

Karin går fram till hunden. Känner på den.

KARIN

Men vad fan har han…

LISBET

Mamma?

KARIN

Du, vänta, stanna, jag ska bara… Vi ska… Willy är lite trött gumman.

LISBET

Men säg inte gumman.

KARIN

Lisbet förlåt.

LISBET

Men prata inte med mig. Väck han då.

KARIN

Du gumman jag.

LISBET

Men ååå.

KARIN

Det var inte meningen. Då förstår, det har hänt en grej med Willy.

LISBET

Får jag se.

KARIN

Nej det är nog bäst att du inte ser.

LISBET

Varför då för.

KARIN

För att det är lite.

Det är lite äckligt för.

LISBET

Vad.

Karin tittar mot väggen. Hon ser blodfläckar.

KARIN

Men gud.

LISBET

Mamma?

KARIN

Han är ju för i helvete inte riktig.

LISBET

Du sa helvete.

KARIN

Ja.

LISBET

Mamma.

KARIN

Jag sa helvete för att, helvete, är helvete, är helvete, är helvete.

LISBET

Mamma vad gör du

KARIN

Är helvete, är helvete, är…

Kolla här.

Karin går fram till väggen, drar fingret i blodet, det blir rött på handen.

LISBET

Det är rött.

KARIN

Det är rött. Det är så rött så att det.

LISBET

Kan han vakna nu.

KARIN

Nej han, nej han hunden, kan inte vakna nu och han, han som är hunden han ska, dö som, jag vet inte, nåt.

LISBET

Är Willy död mamma?

KARIN

Nej gumman.

LISBET (skriker)

Kalla mig inte gumman sa jag!

KARIN

Men tyst, tyst, han kan höra.

LISBET

Ge mig Willy nu.

KARIN

Willy är där varsågod.

LISBET

Men jag får ju inte gå in med skorna ju.

KARIN

Men gå bara in för helvete.

LISBET

Nu sa du.

KARIN

Men tyst.

Det är tyst.

KARIN

Men gud. Gud om han kommer och han ser att hunden är död är det, det kommer dö, den kommer dö, vi kommer dö. Lisbet kom, vi måste gå.

LISBET

Varför då för.

KARIN

Bara därför.

LISBET

Men Willy då.

KARIN

Men skit i hundhelvetet.

LISBET

Sluta.

KARIN

Jag vill inte.

LISBET

Sluta.

KARIN

Jag vill inte.

Karin sjunker ner på golvet. Lisbet snörar av kängorna, går fram, klappar på Karin.

LISBET

Vad ska vi göra nu.

KARIN

Jag vet inte.

LISBET

Är Willy trött dårå.

KARIN

Mm.

LISBET

Ska vi sova dårå.

KARIN

Ja, vi kan sova, vi kan sova.

Karin och Lisbet lägger sig på golvet. Det är alldeles tyst och går lång tid.

KARIN

När han kommer och han märker att alla är döda får han panik för han vet att han har dödat dom. Han kommer och han får panik och han måste fylla rummet med sina känslor för att få dom ur sig. Han lägger i panik alla kropparna i plast. Allt får samma färg då. Det ligger en hinna över allt. Det ligger en plastfilm över, det ligger saker runt som framhäver kropparna i rummet, så att bara rummet blir en bils för något annat än vad som sker här, han känner en stor skuld över detta men han vet att bilden kommer göra det oavsett.

LISBET

Pratar du om pappa, är han inte hemma?

KARIN

Han kommer hem, tillbaka hem, och han känner att dom har dött allihopa, man ser allt ur det perspektivet då, det blir mycket lättare, mera levande, andra delar är så döda, denna idé, dödfödd. Det är inte så lätt att bara komma på något, inuti den här situationen. Vi ligger på golvet alldeles ovanpå varandra, vi kan samla oss i tiden, någon sorts generationsgrej.

LISBET

Men mamma var det meningen att…

KARIN

Nej, nej det var verkligen inte meningen. Att så verkligen tappa tråden. Förlåt. Förlåt.

Sov nu.